Profilen: Motstår trender

27 september 2011, GU Journalen nr 5-11


Att skriva på svenska och delta i samhällsdebatten premieras alltför lite idag. Istället gäller det att publicera och meritera sig. Det är en olycklig utveckling, menar idéhistoriker Patricia Lorenzoni.

Den 22 juli i år befinner sig Patricia på ett norskt kryssningsfartyg långt ute på Barents hav, på väg tillbaka till Tromsö från Svalbard. För andra året i rad arbetar hon som kryssningsföreläsare. När nyheten om den vansinniga attacken på Utöya når fartyget undrar Patricia varför det inte uppmärksammas. Hon får en rungande utskällning.
– Policyn på båten var att inte prata politik eller religion med passagerarna. Känslan var: Stör oss inte, vi konsumerar! Det var som en låtsasvärld. Jorden skulle kunna gå under, men här fortsätter vi att servera drinkar och spela bridge.
När de stiger i land i ett vindpinat Tromsö får hon reda på att både Norge och Sverige har hållit en tyst minut. I hela Tromsö var det manifestationer, berättar Patricia när vi träffas på institutionen för globala studier en morgon då Göteborg ligger insvept i ett grått dis.
– Det var en otroligt stark upplevelse. Alla i staden gick i manifestationståget, inget annat pågick. Men man kan också fråga sig: Om gärningsmannen inte hade varit så förtvivlat norsk, hade det då funnits ett lika starkt behov av att tala om tolerans, fred och demokrati?

Patricia Lorenzoni är idéhistoriker och aktiv kulturdebattör. Kombinationen att forska på halvtid och att vara fri debattör under den andra halvan passar henne utmärkt.
Men den senaste tidens debatt om multikulturalism har tagit på krafterna.
– Det börjar bli tröttsamt, säger Patricia med allvar i rösten.
I somras skrev hon i Helsingborgs Dagblad en kritisk recension av Axess nummer om mångkulturalism, främst för att den var historielös. Sedan följde en hätsk och inflammerad debatt. Att det kan bli tuffa tag får man vara beredd på, men personangrepp tycker hon inte om.
Patricia är starkt emot diskussionen om dubbla identiteter, trots att hon själv har en mamma som kommer från Brasilien. Hon menar att kulturer inte är byggklossar som man med lätthet kan kombinera, utan blandningar är också en del av Sverige. Patricia är uppvuxen i en akademikerfamilj i medelklassområdet Kåbo i Uppsala. Men hon hade svårt att anpassa sig till skolan och hoppade av när hon var 16 år.
– Det finns mycket som jag fortfarande gör uppror mot. Min kompromisslöshet är både en styrka och en svaghet. Det ställer till en hel del problem, vilket inte var helt lätt när man var mitt i tonåren.
Hon var på den tiden aktiv i fältbiologerna i Uppsala, men fick jobb i Göteborg när deras lokalkontor sökte en assistent. Hon gjorde ett misslyckat försök att börja gymnasiet, men kastades ut i en oviss tillvaro och försörjde sig ett tag som gatuförsäljare.
– Det var rätt fattigt och eländigt. Men tack vare försäljning av familjens sommarstuga kunde jag åka till Brasilien för att bo hos min moster i ett år. Jag ville också lära mig språket ordentligt.
Det var på många sätt en lärorik resa. Men så här i efterhand inser hon att det var mycket som hon inte förstod.
– Jag kände mig så svensk, det var så mycket jag inte snappade. De sociala koderna och det faktum att jag inte passade in, trots att jag borde passa in. Det var en viktig lärdom.

Hon började förstå vikten av att ta till vara de möjligheter som finns i Sverige – möjligheter som hennes vänner i Brasilien saknar: ett socialt skyddsnät och ett statligt finansierat utbildningssystem. Resan motiverade henne att börja på komvux.
– Det var en befrielse att komma dit. Jag blev behandlad som en vuxen människa. Jag var enormt motiverad, pluggade jätte-hårt, men jag visste också vad jag skulle göra för att få bra betyg.
Sedan hennes bror flyttade till Brasilien för 13 år sedan har det blivit många resor dit, men även forskningsresor till norra Amazonas.
– Även idag när jag återvänder, känner jag mig som en älg i tropikerna. Jag är klumpig och kan inte dansa samba. Det känns jobbigt att komma tillbaka till staden där jag tillbringade ett år. Jag tänker på dessa ungdomar som jag umgicks med och undrar hur det har gått för dem. Under den här tiden har jag skaffat mig en universitetsutbildning och doktorerat. Jag får stipendier för att åka tillbaka. Det är en enorm orättvisa. Jag drabbas av första-världen-dåligt-samvete över den resa som jag har gjort.
En anledning till att hon började läsa idéhistoria var Amanda Peralta, som gick bort för några år sedan.
– Hon var en personlig vän till mig, det var den familj jag gick hem till och åt söndagsmiddag hos. Amanda hade skrivit en bok om befrielseteologin som jag blev inspirerad av: ”Wow, får man hålla på med sådant här när man läser idéhistoria!” Det var en oerhört inspirerande miljö, med spännande människor som Michael Azar, Mikela Lundahl, Edda Manga, Amanda Peralta och inte minst Sven-Eric Liedman. Många höll på med postkoloniala perspektiv. Där mötte jag människor som teoretiserade kring för mig djupt personliga erfarenheter.

Dessutom fanns det en vilja att delta i en offentlig debatt och att skriva på svenska för en svensk publik.
– Jag har gjort ett aktivt val att kombinera; jag vill vara kvar men inte på heltid, jag vill vara forskare och tycker om att undervisa. Men jag vill också delta i något annat. Men det är inget man uppmuntras till, utan man förväntas publicera artiklar, meritera sig så fort som möjligt till en docentur, då det är bra för universitetet som hamnar högre upp på rankningslistorna.
Våld, makt och kolonialisering är teman för Patricia Lorenzonis forskning. Hennes avhandling från 2007, Att färdas under dödens tecken, är en idéhistorisk studie om hur den västerländska civilisationen döljer det våld och offer som var en förutsättning för Europas erövringar. Framför allt innebär avhandlingen en djupt kritisk analys av antropologen J.G. Frazers klassiska verk Den gyllene grenen där hon utforskar sambandet mellan europeisk erövring och kristen världsbild. Avhandlingen fick lovord i pressen.
Kravet att alla ska skriva på engelska är obegripligt och rent ut sagt dumt, tycker hon. Vad är egentligen internationalisering? frågar hon sig.
– Ingen i Sverige hade tidigare skrivit mer djupgående om J.G. Frazer och i avhandlingen knyter jag an till en mängd internationell forskning. Det är en del av internationaliseringen men den räknas inte.

Patricia tycker att vi har blivit fångar i ett ständigt pågående självrefererande system, där vi slutar fråga oss: Vad vill vi med vår forskning?
– Jag undrar också vad som menas med allt prat om excellens. Vad är excellens egentligen, förutom att man mäter sig med andra lärosäten i världen? Det har väldigt lite med det omgivande samhället att göra.
Hon vänder sig starkt emot ”varufieringen” av universitetet, som sakta och omedvetet sjunker in i vårt medvetande.
– Utbildningen ses som en produkt, som studenter kommer och köper. Produkten måste vara förutsägbar, det får inte hända något med kursen som man inte vet om från början. Alla läromål måste definieras exakt, vad kursen ska resultera i och om kursen inte stämmer överens med beskrivningen kan kunden, studenten, klaga. För mig är det ett fullständigt vansinnigt sätt att bedriva högre utbildning på.

Vad gör du själv för att bekämpa den trenden?
– Man kan inte stirra sig blind på motgångarna utan måste också se möjligheterna som finns. Och jag gör också visst motstånd genom att insistera att skriva på svenska och att skriva kulturartiklar utanför universitetet.
Hon tycker därför att det är viktigt att försvara den högre utbildningen som bildning.
– Det är ett skäl att verka inom universitetet. Man kan göra otroligt många saker och jag tycker att min forskning är otroligt spännande.
Sedan ett och ett halvt år är Patricia engagerad i ett nationellt forskningsprogram, som heter Tid, minne och representation, där det ingår 24 samhälls- och humanistiska forskare.
– Det är jättespännande. Bara det faktum att vi har fått långsiktig finansiering på sex år är ett tecken på att det finns mottrender. Det finns en uttalad målsättning att vi ska föra ut det vi jobbar med på svenska och inte stirra oss blinda på bibliometriska mått.
Själv håller Patricia just nu på med en studie som handlar om bilden av ”indianen” i brasilianskt tänkande.
– Jag är intresserad av indianen som figur, vilka föreställningar som finns kring indianen i relation till nation och territorium. Brasilien är oerhört intressant. Det finns en nationalstat men också befolkningar som inte har något begrepp om vad en nation är. De har ännu inte kolonialiserats. Hur rättfärdigar man att brasiliansk lag gäller där? Dessa små, fattiga och marginaliserade grupper kämpar med små medel för att göra sina röster hörda. Men det är också intressant att se hur vissa grupper använder bilden av dem i sin kamp. Indianen ses som något autentiskt och ursprungligt, vilket var viktigt när staten Brasilien bildades.
Det finns fantastiska bilder, säger Patricia och plockar ner en bok med svartvita bilder från bokhyllan.
– Här marscherar cayapóindianerna in på torget och in i kongressbyggnaden i den ultramoderna staden. Nationens ursprung kommer till den moderna nationens hjärta. Det är en liten spillra av befolkningen som så lätt skulle kunna gömmas undan, men det går inte eftersom de utgör en symbol för nationens födelse.

Februari 2011. Cayapós demonstrerar i Brasilia mot dammprojektet Belo Monte i Mato Grosso. I bakgrunden syns senats- och kongressbyggnaderna.

Men eftersom indianerna inte har äganderätt till mark, enligt brasiliansk lag, är det en svår och ojämn kamp.
Tack vare en nationell myt byggd på invandring, upplever Patricia den brasilianska rasismen som mjukare och mer förhandlingsbar än i Europa. Men det går en hård gräns gentemot indianerna.
– Även bildade brasilianare kan tala om dessa folk som vildar och en lat ras. De säger till mig, jamen du vet väl att de är små barn som sover på marken som hundar. Å ena sidan är de ett pittoreskt och exotiskt inslag, å andra sidan tycker man att det är genant för en modern stat att ha vildar på sitt territorium som går runt i penisfodral och talar konstiga språk. Men man glömmer bort det våld som dessa grupper ständigt utsätts för.
Hon återkommer till författaren J.G. Frazer och hur han aktivt tittade bort från mänskligt lidande.
– Det är något vi alla gör varje dag när vi går förbi tiggerskan på gatan. Som Martin Luther King påpekade, handlar det inte bara om onda människors handlingar, utan om goda människors likgiltighet.

Varifrån kommer ditt starka engagemang?
Patricia lutar sig tillbaka i kontorsstolen, lägger händerna bakom huvudet och stirrar upp i taket. Funderar en stund.
– Mellanstadiet i Uppsala var en gräslig tid. I min parallellklass gick en pojke som blev helt söndermobbad. När han var elva år fick han nog och slängde sig ut på vägen utanför skolan och skrek att han ville dö. När min mor tog upp det här med rektorn blånekade han och sade att det inte förekommer någon mobbning på skolan. Den händelsen satte djupa spår i mig och gör mig fortfarande så arg.

För några år sedan konverterade Patricia till katolicismen. Hemma på nattduksbordet finns ett altare och skyddshelgonet Santa Rita av Cascia, som hon fick av sin mormor i Brasilien.
– Det är de desperata fallens helgon. Bönerna är helt underbara. Man vänder sig till Santa Rita när livet känns hopplöst och man inte vågar be till Gud: ”Jag är så liten och arm, snälla lägg mina ord väl för honom.”

Patricia Lorenzoni

Aktuell med: Mama Dolly, essäbok om moderskapets myter, som ges ut på Norstedts förlag i januari.
Yrke: Idéhistoriker och skribent, forskare vid institutionen för globala studier.
Ålder: 36.
Familj: Ja. Bland annat pojkvän i Norrköping.
Bakgrund: En hel del.
Bor: I ett vuxenkollektiv i Vasastan, som hon delar med fyra personer.
Det här visste du inte om Patricia: ”Kanske att jag skolkade mig igenom halva högstadiet och hoppade av gymnasiet.”
Intressen: Många, exempelvis skräckfilm.
Styrka: Kompromisslös.
Svaghet: Kompromisslös.
Rädd för: Att tappa glöden.
Blir glad av: Astor och Zäta.
Blir irriterad på: Den överdrivna tron på kvantifierbarhet.
Favoriträtt: Kim chi (syrad koreansk salladskål).
Senast lästa bok: Inhägnade stater, avtagande suveränitet av den amerikanska statsvetaren Wendy Brown. ”Den boken gjorde stort intryck på mig.”
Senaste filmen: Spetsknypplerskan med Isabelle Huppert.
Den här musiken lyssnar jag helst på: Loretta Lynn funkar alltid.
Motto: Sörj inte, organisera.

Text: Allan Eriksson   Foto: Johan Wingborg