Vårt land tål större åsiktsskillnader

27 september 2011, GU Journalen nr 5-11

Sverige behöver en ärligare integrationsdebatt där partierna förankrar sina ståndpunkter ideologiskt. Vårt land tål större åsiktsskillnader.
Det säger statsvetaren Andreas Johansson Heinö, som skrivit en avhandling och fortsätter att blogga om multikulturalism och integrationspolitik.

Du har bland annat i en uppmärksammad rapport för tankesmedjan Timbro föreslagit att man istället för ”integration” oftare borde använda begreppet ”assimilation”. Vad är den stora fördelen med det?
– Många som talar om integration menar i själva verket assimilation. Jag valde att formulera rapporten som en kritik av den svenska integrationsdebatten, inte av politiken, genom att jämföra debatten med några andra länder. Jag menar att det finns en otydlighet i den svenska debatten, alla säger att de vill samma sak, från höger till vänster.

Och vad vill de?
– De vill ha mer integration. Men det är vilseledande, för vad många men inte alla egentligen menar är vad man inom forskningen traditionellt kallar assimilation: att invandrare ska anpassa sig mer till majoritetssamhället. Jag tycker att det blir en bättre debatt om alternativen blir tydligare, om man kan ställa assimilation mot en mer mångkulturalistisk linje. Jag tycker också att assimilation är ett användbart begrepp, för det leder till frågan om hur lika vi behöver vara. Måste alla tala perfekt svenska? Måste alla följa samma värderingar? Räcker det med ekonomisk assimilation, att alla arbetar? Är det ett problem om vi har etniskt homogena bostadsområden?

Finns det några partier som verkligen vill ha integration, eller är alla mer eller mindre för assimilation trots att de inte säger det?
– När man från vänsterhåll pratar om integration används termen ofta som en synonym till jämlikhet. Målet med integrationspolitiken blir då att se till att faktorer som etnicitet eller religion inte samvarierar med sociala eller ekonomiska faktorer. Jämlikhet uppstår när skillnader på gruppnivå är utraderade. Det anmärkningsvärda är att det saknas en borgerlig motvikt till det här perspektivet.

Hur skulle den kunna se ut?
– Man skulle kunna säga att om vi tar liberala idéer om valfrihet på allvar så får vi leva med att människor bosätter sig nära dem vars språk och kultur man delar, men att det inte är ett problem eftersom det vilar på frivillig basis. Den linjen har väldigt få drivit. Det har varit min käpphäst länge att det här är ett politikområde som borde kunna bli som andra områden. Vi måste kunna diskutera integrationspolitik som vi diskuterar skattefrågor. Vi borde inte låtsas som om alla tycker samma sak. Det är också en av mina förklaringar till varför Sverigedemokraterna har vuxit, de är ett alternativ till en politik där många upplever att alla säger samma sak.

Vad behöver de etablerade partierna göra för att mota Sd?
– Man behöver lägga ner stort arbete på att formulera en jämlikhetspolitik, en liberal politik eller vad man nu utifrån sin ideologi vill ha, och svara på frågan: vilka utmaningar ställer ett mångkulturellt samhälle på vår politik? Det görs av enskilda personer, men har inte fått brett genomslag i partierna.

Varför har det blivit så?
– Partierna har inte trott sig behöva detta, eftersom ingen har gjort politik av de här frågorna. Ny demokrati var lätt att hantera. När Folkpartiet 2002 lanserade språktestet var det första gången ett etablerat parti gick till val på integrationsfrågor. Det var ganska sent i ett europeiskt perspektiv och det blev en dålig och omogen debatt – skulden ligger på båda sidor. Och så kom Sverigedemokraterna och åter handlar det om att slå vakt om den förda politiken – som ju många av oss håller med om – men inte om att slipa argumenten.

Hur olika kan vi egentligen vara i en 
demokrati?
– Forskarsvaret är att om man ska ha en fungerande demokrati och välfärdsstat så krävs det en hyfsat stark gemensam identifikation i samhället, en tro på en gemensam framtid, sådant som ligger till grund för solidaritet. En fungerande demokrati och en storskalig välfärdsstat kräver ett visst mått av en gemensam kollektiv identitet. Det finns många studier vars resultat är politiska kontroversiella eftersom de visar negativa samband mellan ökad heterogenitet och exempelvis tillit, välstånd och demokrati.

Vad anser du?
– Den här identifikationen kan ju byggas upp på många sätt, bland annat på att man har levt tillsammans på samma geografiska plats i många hundra år. Men den kan också bestå i en gemensam erfarenhet att vi alla är invandrare som förenas av att vi har ett visst politiskt system. Sedan blir det en ideologisk fråga hur mycket värdegemenskap vi vill ha i ett samhälle. Jag tillhör dem som anser att vi nästan inte behöver ha någon värdegemenskap alls. Jag tror vi kan hantera betydligt större värdeskillnader än vad vi har i Sverige idag.

Men var går gränsen för vad som kan 
accepteras?
– Vi bör slå vakt om principen om likhet inför lagen och exempelvis fortsätta att inte ta hänsyn till kulturell tillhörighet när vi dömer folk i domstol. Jag är också positiv till någon form av formaliserat medborgarskapstest kopplat till svenska språket för att uppvärdera betydelsen av medborgarskapet. Däremot ser jag ingen anledning varför vi skulle behöva värna någon ”svensk värdegrund”. Den demokrati vi har är ett utmärkt instrument för att hantera djupa åsiktsskillnader varför vi inte behöver vara rädda vare sig för islamister eller nationalister.


Vad är det som har fått dig intresserad av de här frågorna?
– Det som lockar är att man kan kombinera så många olika intressen i en fråga. Jag är inte den typen som gillar att gräva ner mig i detaljer. Jag flyter hela tiden tillbaka upp till ytan igen och ställer nya frågor. I integrationsproblematiken möts en massa frågor: nyfikenhet på andra kulturer, olika politiska system, idéer och partier. Dessutom finns det en efterfrågan på det jag gör och har skrivit min avhandling om, vilket är stimulerande.

Finns det inte en risk att debatterandet tar överhanden, att det ger många kortsiktiga effekter som forskningen inte ger?
– Jo, så är det ju, men då är en fördel om man har forskat länge om ett ämne och har något att hämta ur när man debatterar. Sedan krävs det självdisciplin, att man avsätter tid för alla uppgifter. Jag har ju turen att vara på en institution där det förväntas att man deltar i samhällsdebatten. Det är synd att samma förväntningar inte finns på andra håll, fler forskare behövs i samhällsdebatten. Det är trots allt vår skyldighet att föra ut våra forskningsresultat och försvara dem i en offentlig debatt.

Ni är ju oerhört debattglada på statsvetenskapliga institutionen. Hur låter det egentligen när ni har fikapaus?
– Det är högt i tak. Många av oss debatterar ju offentligt, på twitter till exempel. Det är också en form av fikarum.

Andreas Johansson Heinö

Ålder: 36 år
Yrke: Postdoktor i statsvetenskap
Född: Jönköping
Bor: Hisingen
Familj: Fru och två barn
Intressen: Allt som har med klassisk rockmusik att göra: lyssna, diskutera, göra listor…

Blogg:
 andreasjohanssonheino.blogspot.com

Text: Magnus Pettersson   Foto: Johan Wingborg