Debatt: Allt gick inte att reglera

20 december 2011, GU Journalen nr 7-11

Rättigheter och skyldigheter – regelsamling för studier vid Göteborgs universitet antogs 28 januari 2000 men har omarbetats flera gånger, senast 2010. Officiellt sägs det att regelsamlingen ska vara ett stöd i det vardagliga arbetet och medverka till att alla behandlas lika och till att målen i universitetets vision uppfylls. Men Claes Martinson, prisbelönad lärare i juridik, skriver att den lett till en förödande sammanblandning mellan ledarskap, politik och juridik. Hans kurs civilrätt 2 har blivit anmäld flera gånger och är en av kurserna på juristprogrammet som inte längre går att genomföra.

En era är över. I varje fall ryktas det om att en era är på väg att ta slut. Det har nämligen på någorlunda officiella sätt förklarats att den så kallade studieregelsamlingen vid GU kommer att förändras i grunden. En grundläggande förändring måste innebära antingen ett byte av regleringsmodell eller en övergång från juridik tillbaka till ledarskap. Det återstår att se vad det blir, men om det verkligen blir en grundläggande förändring innebär det att vi nu ser slutet på en era.
När en era går mot sitt slut finns det anledning att summera den. Det ligger så att säga som en konsekvens av begreppsanvändningen ”era”. Genom att kalla något för en era blir det just något som med nödvändighet behöver summeras. Det fungerar således på samma sätt som med begreppsanvändningen ”rättighet”. Genom att kalla något för en rättighet når man en rad konsekvenser. Konsekvenserna av att kalla något en rättighet är dock betydligt mer genomgripande än konsekvenserna av att kalla något en era.

Beträffande just studieregelsamlingens era finns det särskilda skäl att göra en summering. Den omfattar nämligen erfarenheter som framtida studenter, framtidens personal och framtidens ledare inte bör glömma bort.
Huvuderfarenheten är att allt inte gick att reglera. Det stämde med andra ord att det finns gränser för vad juridiken kan användas till. Om man juridifierar vissa slag av relationer får det konsekvenser som kan omintetgöra förutsättningarna för att relationerna skall fungera. Således blev crescendot av studieregelsamlingens era att juristutbildningen vid GU under tre år utsattes för sådant tryck att den var nära att bli trängd i diket. En för programmet central kurs, med omvittnat gott anseende och pedagogik som prisbelönats av GU:s rektor, fick läggas ned. Introduktionsterminen, som utvecklats med HSV-medel, likaså. Etablerade samarbeten med praktiker och deras organisationer fick läggas på is. Forskningsanknytning fick lämnas därhän. En kull om 250 studenter fick inte ens genomgå den kurs de antagits till, utan blev efter halva kursen nödgade att inrikta sig på ännu lägre lärandemål än de som fick införas vid övergången till traditionellt kursupplägg med tenta på slutet. Flera mycket erfarna, och av studenterna prisbelönta, lärare blev sjuka. Det blev också nära nog hälften av den administrativa personalen. Totalt handlade det om 10 procent av personalen. Juriststudenterna vädjade till slut till GU:s rektor om att få slippa den regelsamling som hon beslutat om efter ivrigt påskyndande av studenternas centrala företrädare.
Att effekterna blev så långtgående beror på omöjligheten att hantera frågor om ledarskap, politik och juridik på en och samma gång. Det är ingen tillfällighet att juridiken använder särskilda processuella former för sin ärendehantering. Likaså är det en självklarhet att de som fattar juridiska beslut inte sitter på flera stolar i systemet. Vad gäller ledarskap är det heller ingen tillfällighet att sådant utövas i en delegationsordning där olika slags frågor hanteras på olika nivåer. Ändå har motsatsen varit signifikativ för studieregelsamlingens era. Exemplen på sammanblandning är så många och häpnadsväckande att det blir för långt att ens redovisa de mest centrala i en artikel som denna.

Här skall istället bara påpekas att sammanblandningen bland annat förefaller ha möjliggjorts av en självpåtagen iver att göra om universitetet till en myndighet i alla avseenden. Det är fascinerande att se hur denna ”utveckling” drivs av rättsföreställningar, som om det inte vore människorna utan reglerna som påbjuder och driver utvecklingen. Rättssäkerhetsbegreppet hålls fram som en symbol och får som sådan legitimera allt. En tanke är tydligen att studenterna i den formella rättssäkerhetens namn skall processas genom utbildningen som myndighetsärenden. Analysen bakom denna tanke brister emellertid redan i det att formell rättssäkerhet bara är en del av själva rättssäkerhetsbegreppet. För jurister (i allmänhet) är både rättsföreställningars betydelse och komplexiteten i rättssäkerhetsbegreppet klassiska teman.
Härmed har jag gjort en kort summering av studieregelsamlingens era. Från denna era kan man få bekräftat att allt inte går att reglera. Likaså att det är förödande att blanda ihop ledarskap och politik med juridik.

Tilltaget att på detta vis summera gör kanhända att någon läsare reflekterar över sådant som vem det är som skriver historien. Om det nu verkligen är en grundläggande förändring på gång är det kanske rent av någon som ser denna summering som ännu ett exempel på att segraren skriver historien. Till dem som reflekterar i sådana banor vill jag ställa frågan om det alls går att se någon segrarsida i slutet av studieregelsamlingens era? Mina kollegor och jag har arbetat för juristutbildningen och juriststudenterna. De är tillsammans med juridiska institutionens personal några av de stora förlorarna. Priset som vi betalar är högre än vad som går att beskriva i en artikel.

Claes Martinson
Lektor i Juridik

I november 2011 mottagare av Juriststudenternas pedagogiska pris Paragrafen.
Del 2, ”I rättssäkerhetens namn”, publiceras i nästa nummer. Vad tycker du om regelsamlingen? Debattera gärna frågan.

Foto: Jeffrey Johns