Gärna jämställdhet men hellre excellens

20 december 2011, GU Journalen nr 7-11

Ingen familj, inget husdjur, inget boende du äger själv? Då kan du göra karriär som forskare, menar Anna-Karin Wyndhamn och Anna Peixoto, som gjort två studier om jämställdhet.

För att bli allra bäst måste man hänge sig totalt åt sitt arbete, något främst män klarar av.
Åtminstone är det så många tror, enligt två undersökningar vid Göteborgs universitet.

Ingen familj, inga husdjur, inget boende du äger själv – passar du in på den beskrivningen har du chans att komma långt. De undersökningar utredarna Anna-Karin Wyndhamn och Anna Peixoto gjort om jämställdhet vid Utbildningsvetenskapliga och Naturvetenskapliga fakulteterna, visar att bilden av vad en framgångsrik forskare egentligen är för en figur hindrar jämställdhetsarbetet.
– Innan man kan förändra systemet måste man sätta sig in i vilka normerna är som upprätthåller ordningen, förklarar Anna-Karin Wyndhamn. Och då visar våra intervjuer att synen på hur en framgångsrik forskare ska vara fortfarande är väldigt traditionell. Det handlar om en man som har sitt arbete som livsstil, med totalt fokus på sin uppgift, som är uthållig och produktiv – och som saknar engagemang utanför sitt arbete. I den här bilden passar inte kvinnor in, eftersom kvinnan fortfarande anses vara den som har huvudansvaret för barn och hem.

Det är också den här bilden som får seniora medarbetare och handledare att ge yngre forskare och doktorander välmenande råd när det gäller deras privatliv.
– Det är inte ovanligt att en handledare rekommenderar sin doktorand att exempelvis vänta med att skaffa barn till ett tillfälle då det passar bättre in i forskningsprojektet, berättar Anna Peixoto. Främst kvinnor förutsätts vara mindre produktiva när de har småbarn. Och att nå excellens i forskningen är överordnat alla policydokument eller andra mål.
Hierarkin inom akademin är tydlig: att vara forskare är finast, undervisning och administration värderas lägre. Men undersökningarna visar också på ganska häpnadsväckande sätt att legitimera det faktum att relativt få kvinnor lyckas ta sig till toppen.
– Några professorer vid Naturvetenskapliga fakulteten förklarar ogenerat att kvinnor ju faktiskt är sämre på abstrakt tänkande och helt enkelt bättre lämpade för undervisning och administration, berättar Anna-Karin Wyndhamn. Och en professor menade att om man ville ha fler kvinnliga professorer måste man utforma platsannonserna annorlunda och exempelvis skriva att man värdesätter fantasi och andra förmodade kvinnliga egenskaper. Vi tycker det är bra att dessa professorer faktiskt rent ut säger vad de tycker, även om vi förstås anser att det är hemskt om sådana värderingar reglerar vilka som får chans att göra vetenskaplig karriär.

Att bilden av forskaren är så traditionell innebär inte bara att kvinnor nästan automatiskt faller bort.
– Också män som av olika skäl inte agerar enligt normen, kanske för att de vill vara jämställda eller för att de har andra engagemang i samhället, försvinner. Eftersom bara en sorts forskare blir kvar går en mängd perspektiv förlorade som hade kunnat vara berikande. För den som har andra erfarenheter kan också ha annorlunda infallsvinklar på sin forskning.
Det finns också många myter om universitetslivet, bland annat att forskare är mycket mer engagerade i sitt arbete än vad vanliga människor är.
– Men varför tror vi det? undrar Anna Peixoto. Finns det inte grundskollärare eller bibliotekarier som brinner för sitt arbete?
Att jobba vid ett universitet är utvecklande, fritt och självständigt.
– Många är så tacksamma över att få ägna sig åt något de tycker är jätteroligt att de accepterar nästan hur dåliga arbetsvillkor som helst. Men arbetsgivaren måste fundera över var gränsen går, till slut stöter man ut människor som skulle kunna göra verkligt bra saker.

En nödvändig merit för att göra karriär, inte minst inom naturvetenskapliga områden, är att ha varit postdoktor utomlands. För den som har familj kan det vara svårt.
– Men det faktum att forskare har ett så fritt arbete borde ju gynna jämställdheten, menar Anna-Karin Wyndhamn. En postdoktor skulle exempelvis kunna vara utomlands vissa perioder och sedan sköta arbetet hemifrån via internet. Överhuvudtaget borde det snarare vara enklare att pussla ihop livet för en forskare än för människor inom många andra yrken.
Det är inte bara män som reproducerar normerna.
– Ju högre upp i systemet man kommer desto positivare till det blir både kvinnor och män, förklarar Anna Peixoto. Det kan bero på att de som kommit långt är de som klarat av att anpassa sig. De som stöter på motstånd söker sig någon annanstans, bort från akademin. Men ett annat skäl kan förstås vara att den som befinner sig i en topposition inte riktigt får del av sådant som de som befinner sig längre ner diskuterar.

Ett problem är de beroendeförhållanden som finns mellan forskare med mycket pengar och hög position och forskare med mindre anslag som befinner sig längre ner i systemet.
– Vi har exempel på kvinnor som avrått yngre kollegor från att ta upp jämställdhetsproblematiken eftersom det bara leder till sämre chanser att avancera. Istället för att utmana systemet anpassar man sig.
Excellens ses också som enda sättet att klara sig i den globala konkurrensen där publiceringar och citeringsindex i välkända tidskrifter är det som räknas.
– Men frågan är om vi inte lägger krokben för oss själva om vi blir så rädda för att inte klara konkurrensen att vi inte vågar satsa på något annat än det som är gammalt och vant, menar Anna Peixoto. Verklig excellens handlar om att också våga ställa de där galna frågorna som kommer fram när man utmanar invanda sätt att tänka.
– Vi måste också våga ifrågasätta publiceringshetsen. Visst ska vi publicera oss, men var, för vem och på vilket sätt? Och när blev det accepterat att mäta kvalitet med kvantitetsmått – att det inte är så lyckat fick vi väl lära oss redan på grundkursen? Universitetsledningen måste börja fråga sig vilket värderingssystem vi göder, om vi verkligen ska fortsätta forska om samma saker, nämligen om det som tidskrifterna är intresserade av, eller om vi ska våga trotsa mallen?

Universitetens verksamhet handlar mycket om att granska andra. Att granska sig själv är kanske ovant?
– Ändå måste det ständigt pågå ett samtal om jämställdhet och om hur vi behandlar varandra, menar Anna-Karin Wyndhamn. Men att vi faktiskt fått göra de här studierna och att man efterfrågar kritik tyder förstås på en vilja till självgranskning och det är mycket positivt. Sedan finns det de som tycker att vi bara kommer med tråkiga nyheter. Men den goda nyheten är ju att vi faktiskt kan göra något åt problemen, nu när vi vet vilka de är.
Bland annat handlar det om att ta jämställdhetsarbetet på allvar.
– Att vara likabehandlingsombud får inte bara vara en tjänst som måste fyllas för att det står så i ett dokument. Det måste vara ett arbete som tillmäts värde, och likabehandlingsombuden måste ha både mandat och access till beslutsprocesser. Finns de exempelvis med vid tillsättningsärenden? Dessutom kan man skapa rutiner som underlättar för dem som har andra åtaganden i livet, exempelvis undvika att lägga möten efter klockan 16:30. Det finns en massa småsaker som skulle göra det lättare för alla att vara med och som inte påverkar publiceringsgraden eller genomströmningen.
– Normsystemet är svårare att göra något åt, menar Anna Peixoto. Men genom att göra de enkla sakerna först influerar man nog också normerna så småningom.

Resultaten i korthet

Anna-Karin Wyndhamn är doktorand vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik. Anna Peixoto är doktorand vid institutionen för arbetsvetenskap. Kartläggningen av jämställdhet vid Utbildningsvetenskapliga fakulteten, där 69 medarbetare och studenter intervjuades kan du läsa här. 
Kartläggningen av jämställdhet vid Naturvetenskapliga fakulteten, där 93 medarbetare och studenter intervjuades, kommer att vara klar inom kort.
Jämställdhet debatterades vid visionsseminariet 26 oktober. Anna-Karin Wyndhamn och Anna Peixoto kommer också att presentera sina resultat för fakultets- och institutionsledningar och i andra sammanhang.

Nya karriärvägar behövs

I grundutbildningen finns gott om kvinnor. Men ju längre upp i hierarkin man kommer desto mer mansdominerat blir det.
– Vi måste bli bättre på att skapa karriärvägar som attraherar de bästa, det gäller både kvinnor och män, konstaterar David Turner, dekan på Naturvetenskapliga fakulteten.

De kvinnor som trots allt stannar kvar inom akademin får främst ägna sig åt undervisning och administration medan forskning fortfarande i oproportionerligt hög grad ett manligt område.
– Vårt viktigaste uppdrag är dock att förse både oss själva och samhället med välutbildade personer, påpekar Staffan Edén, rektorsråd med ansvar för jämlikhet, jämställdhet och likabehandling. Men vi har ett meriteringssystem som är inriktat på forskningsframgångar. Det är olyckligt eftersom vi samtidigt strävar efter att i så hög grad som möjligt skapa kompletta miljöer, med forskaranknuten utbildning och samverkan med samhället.
Jämställdhet är också viktigt för att bättre klara av den internationella konkurrensen. Det påpekades bland annat i forskningsutredningen RED 10.
– Vi fick kritik för att vi inte har tillräckligt många kvinnor på ledande positioner och för att vi är dåliga på etnisk mångfald. Det här är något vi måste arbeta med och hör till målen inom Vision 2020. En viktig poäng med det nya visionsdokumentet är att det ska översättas till konkreta uppdrag, som rektor sedan ska följa upp.
Något som brukar framhållas som problematiskt för kvinnor är postdoktorstjänstgöringen. Att arbeta utomlands några år samtidigt som barnen kanske är små är inte alltid så enkelt.
– Men vi behöver större, inte mindre, utbyte med andra lärosäten, påpekar David Turner. Många uppfattar postdoktorstjänsten som en kortare tid utomlands för att sedan komma tillbaka till Sverige. Men vi måste också öppna upp för att våra postdoktorer kanske väljer att stanna kvar vid det nya lärosätet, och att internationella forskare bestämmer sig för att slå sig ner här.
Att universitetet kan attrahera olika sorters människor är viktigt för att akademin överhuvudtaget ska kunna utvecklas, påpekar David Turner.
– De seniora forskarna måste släppa fram de yngre, ge dem tillgång till sina kontaktnät och frihet att utveckla mer självständiga arbetssätt. Men det gäller också att våga ta ett steg tillbaka och fundera över om effektivitet verkligen handlar om att lägga all sin tid på forskning. Vi måste vara konkurrenskraftiga. Men vi måste också vara goda arbetsgivare. Hur vi skapar ett lärosäte som klarar båda dessa uppgifter är något vi ständigt måste diskutera och fundera över.
Kan det vara så att medarbetarna vid Göteborgs universitet lite grand tröttnat på jämställdhetsfrågorna?
– Det tror jag absolut inte, jag möter ett stort engagemang överallt, menar Staffan Edén. Om 10 år tror jag att vi kommer att vara ett i stort sett jämställt universitet.

Text: Eva Lundgren   Foto: Johan Wingborg