Innehåll

GUJ 3-09: Krönika: Slut på vetenskapen

Nyhet: 2009-05-11

De pågående universitetsreformerna och debatten som pågår kring dessa fyller mig med häpnad. Det verkar som om de senaste femtio åren eller så inte har ägt rum, eller åtminstone inte lämnat några spår. Samhällsvetenskapen utvärderas med naturvetenskapliga kriterier. Ett halvt sekel av vetenskapssociologisk och historisk forskning som å ena sidan visat hur samhällsvetenskap och humaniora skiljer sig från naturvetenskap, å andra sidan hur naturvetenskapen mycket mer liknar samhällsvetenskapen än de själva vill erkänna, verkar inte ha existerat. Universitetsvärlden har sjungande marscherat rakt in i en absurd Ionesco-teater. Vi kommer snart att bli noshörningar allihop.

Det är självklart att både fysiker och medicinare ska publicera sig på engelska i internationella tidskrifter. Naturvetenskapen är global och dess nuvarande språk är engelska. Men vad får Sverige ut av att svenska samhällsvetare publicerar sig på engelska i amerikanska eller brittiska (det vill säga så kallade internationella) tidskrifter? Fler kända svenska forskare, brukar det låta. Betyder det att svenska skattebetalare betalar för att få mer patriotisk stolthet istället för mer kunskap om sitt samhälle? Upptagna med att skriva uppsatser på främmande språk där alla spår av ”svenskhet” måste tas bort för att inte tråka ut de icke-svenska läsarna (alla två, förmodligen), har samhällsvetarna lämnat fältet fritt för journalister och populärkulturskribenter.
Om man nu hade varit benägen att anamma konspirationsteorier hade man kunnat hävda att allt detta händer med flit. Finansiärerna – offentliga såsom privata – känner sig besvikna. Samhällsvetenskapen höll inte sina löften. Istället för att leverera recept på hur man skaffar sig och bibehåller makt kommer den med usel kritik och komplexa förklaringar som de mycket upptagna politikerna och näringslivscheferna varken har tid eller lust att fördjupa sig i. (För att vara riktig elak skulle man kunna påstå att även när sådana recept levereras, känner de ändå inte igen dem som sådana, såvida de inte bekräftar deras fördomar.)

Harold T. Shapiro, före detta rektor på Princeton University och University of Michigan, berättar i sin bok A Larger Sense of Purpose. Higher Education and Society (2005) att när stora koncerner på 1800-talet i USA bestämde sig för att finansiera ”research universities” gjorde de detta fullt medvetna om att dessa universitet så småningom skarpt skulle kritisera sina egna finansiärer. Utan detta ingen förändring, resonerade de. Det är mycket möjligt att Shapiro romantiserar sin egen historia, att saker och ting har förändrats även i USA, men också att det var en amerikansk läxa som man ännu inte lärt sig i Sverige. Våra näringslivstoppar är mycket klara över att de vill se sina egna kloner som ett resultat av utbildningen: unga manliga ja-sägare, som beundrar dem och som blir belönade när det är dags för generationsskifte. Våra toppolitiker är mycket klara över att man får vara hur kritisk som helst, bara den håller sig inom ramen för majoriteten och oppositionen. Man får vara för eller emot, men inte ifrågasätta formuleringen av problemet, komma med en tredje möjlighet, eller, vilket är värst, påpeka att det är både och.

Men eftersom jag inte tror på konspirationsteorier går jag tillbaka till den offentliga diskursen. Samhällsvetenskaperna utvärderas utifrån naturvetenskapliga kriterier eftersom det är just naturvetenskapen som är den riktiga vetenskapen. Som ett argument hänvisar man bland annat till Evidence Based Medicine som ett exempel på pågående ”vetenskaplifiering” av medicinämnet. Här blir jag mer än mer häpen. EBM är detsamma som folkmedicin, vilken är baserad på antagandet att om något verkar fungera ska det användas. Varken som patient eller åldrande människa har jag någonting emot det. Jag har inte tid att vänta tills de äntligen förstår hur cancer uppstår eller vad det är som orsakar höftledsartros. Det som har fungerat för så många andra måste duga även för mig. Men jag blir verkligen rädd om detta betyder att forskarna kommer att sluta ställa dessa frågor överhuvudtaget. Att ge rätt till folkmedicinen och det sunda förnuftet efter årtionden av förakt och ignorering av sådana kunskapskällor är bara bra. Att ge upp grundforskningen därför att den inte leder till patenterbara lösningar passar bara i en Ionesco-pjäs.

Låter inte allt detta som ett klagomål från en åldrande professor? Det stämmer. Betyder det att allt var bättre förr, som äldre professorer brukar säga? Nej, i detta fall vill jag bara notera att det var annorlunda. Många saker var fel, och vi, de unga, hoppades att det skulle gå att förändra dem till det bättre, trots motståndet från de äldre. Och en god stund verkade det gå åt rätt håll, med många misstag och besvikelser förstås. Nu är det dock de äldre som inför reformer som baseras på den egna generationens för länge sedan refuserade idéer. Det kan betyda att de har blivit klokare och har lärt sig förstå hur världen egentligen är, eller att de är två olika grupper människor, om än från samma generation, som försökte reformera då och som reformerar nu. Hursomhelst undrar jag vad de unga tycker nu? Håller de med reformatörerna? Det är mycket möjligt att samhällsvetenskapen inte längre behövs och att naturvetenskapen har nått ett annat, nytt stadium, och att det bara är jag som inte förstått detta ännu. I så fall ska ”vi” i rubriken ändras till ”jag”.

Om inte dock, vad kan de unga göra? Skicka en insändare som den här? Jag har en stark känsla av att GU Journalen, liksom Universitetsläraren, bara är säkerhetsventiler. Vi skriker ur oss vår ilska, det känns bättre, och sedan går allt som planerat. Läser högskoleministern överhuvudtaget Universitetsläraren?



Barbara Czarniawska
Professor vid Handelshögskolan

Foto: Eva Stööp

AV:

Artikeln har 1 kommentar, läs eller kommentera artikeln.